Kuva: Hermes Rivera, Unsplash

Galna idéer kostar ingenting

Den 15.3.2018 ordnade Centret för konstfrämjande och Cupore (Det kulturpolitiska forskningscentret) en seminariedag om unga konstnärers ställning och situation på det finländska konstfältet. Seminariet bestod av föredrag och paneldiskussioner med forskare, konstnärer och representanter för fonder, konstorganisationer och konstutbildningar. Programmet grundade sig på den nyligen publicerade slutrapporten för undersökningen “Taiteen ja kulttuurin barometri 2017. Nuoret taiteentekijät” (Hirvi-Ijäs et al.). Syftet med undersökningen var enligt författarna att utforska under 35-åriga konstnärers syn på konst, konstvärldens strukturer samt begrepp och mekanismer som råder ute på arbetsfältet.

Under paneldiskussionerna lyfter konstnärer fram hur de inte vågar bilda familj: inkomsten är för knapp och arbetsklimatet för osäkert.

Rapporten innehåller föga överraskande vittnesmål om oavlönat arbete, resurskrävande stipendieansökningar, bristen på anställningar, och utbildningar vars innehåll inte motsvarar dagens arbetsliv. Under paneldiskussionerna lyfter konstnärer fram hur de inte vågar bilda familj (inkomsten är för knapp och arbetsklimatet för osäkert) och hur ens yrke betraktas som oseriöst av allmänheten och beslutsfattare. Trots ihärdigt slit kategoriseras man som långtidsarbetslös; har man turen att få ett arbetsstipendium kör man på tills man stupar på burn-outens brant. M.a.o. befinner sig unga konstnärer i en mycket utsatt position, inte bara ekonomiskt utan även psykiskt.

Trots att det är betydligt svårare för dagens unga vuxna (jämfört med sina föräldrars generation) att uppnå symboler som förknippas med en vuxen, samhällsnyttig medborgare (en regelbunden inkomst, en egen bostad, en familj) är det inte ovanligt i samhällsdebatten att unga själva anklagas för sin arbetslöshet eller ångest. Är den unga dessutom konstnär är det ännu lättare att bortförklara henne som bortskämd och världsfrånvänd. Ger man sig in i arbetslivet i ett ekonomiskt kärvt klimat med en dylik “hejarklack” i öronen är det inte konstigt om välmåendet tar stryk. Ett vacklande självförtroende gör en dessutom lättare att övertalas till att pruta på arvoden, arbetarskydd och arbetsvillkor, vilket gör att otryggheten fortsätter.

Det är ett enormt slöseri med resurser att låta unga, ambitiösa personer gå en dyr utbildning för att sedan låta dem slås sönder ute i arbetslivet. Det är ett slöseri att välja en obehörig fast anställd istället för att låta ett ungt proffs förkovra sig i sitt yrke på en statsfinansierad institution. Det är ett slöseri att inte stöda en bransch som upplyser, utmanar, underhåller, upplivar, bildar och vårdar. Det är ett slöseri som samhället inte längre har råd med.

För att hitta nya, mera fungerande strukturer behövs det ”galna” och nytänkande förslag, som koreograf Sonya Lindfors idé under en paneldiskussion att Suomen Kulttuurirahastos medel kunde delas ut via ett lotteri.

För att verkligen kunna förbättra unga konstnärers ställning krävs det omfattande förändringar både i samhällets och konstvärldens strukturer, samt en fördomsfri diskussion om hur framtidens konstnär bäst kunde utnyttja och anpassa sitt kunnande. För att hitta nya, mera fungerande strukturer behövs det ”galna” och nytänkande förslag, som koreograf Sonya Lindfors idé under en paneldiskussion att Suomen Kulttuurirahastos medel kunde delas ut via ett lotteri. Hur realistisk detta förslag är kan debatteras, men det är ett upplivande inslag i en seminariedag där huvudfokuset ligger på de ungas aktuella problem i stället för att rikta sig mot potentiella lösningar. Orsaken till detta kan bero på det blygsamma antalet unga deltagare, ett problem som också kan länkas till strukturerna. Att diskutera sin generations utsatthet i centret för en bransch som tycks bada i pengar, offentlig uppskattning och framtidstro, upplevs lätt som ett hån. Att dessutom behöva betala närmare tio euro för nöjet (två regionbiljetter, lunchen med kollegorna får man skippa) gör diskussionstillfället till en dyr investering för en låginkomsttagare.

Kuvassa asiamies Juhana Lassila (SKR), erityisasiantuntija Hanna Susitaival (Taike) sekä koreografi Sonya Lindfors. Kuva: Piia Peltola.

Vid sidan av självklarheter som mer finansiering till konstfältet och en rättvisare fördelning av statsmedlen behöver unga konstnärer fler möjligheter att komma in i arbetslivet. Att få arbeta och bidra stärker självförtroendet och hälsan samt gynnar samhället överlag. Arbetsmöjligheter kunde skapas t.ex. via tidsbundna anställningar på institutioner, medborgarlöner, en konstnärsallians eller kommun- eller statsfinansierade arbetsstipendier för enskilda konstnärer eller arbetsgrupper på glest befolkade orter där det professionella kulturutbudet är knappt. På så sätt kunde man minska centraliseringen av kulturutbudet i det tättbefolkade södra Finland, och i bästa fall höja de glest befolkade orternas profil. Det är kanske också är en orealistisk idé, men idéer kostar inget, inte ens de galna.

Nina-Maria Häggblom

Skribenten är dramaturg och dramatiker

Tilaa uutiskirje

Temen uutiskirje on kenen tahansa tilattavissa maksuttomasti. Kirje räätälöidään Temen kotisivujen ajankohtaisen sisällön pohjalta kuudesti vuodessa ja toimitetaan tilaajan sähköpostiin..